cikoria.blogg.se

Vissa dagar eller perioder,

kan det kännas som man försöker stå upp

i stark, hård motvind,

som tidvis till och med kan gå upp i storm.

Vi försöker hålla oss till det vi tror på och kämpar för och fortsätter;

även om det många gånger känns, som om vi sitter ganska löst...

Det är förändringar i relationer, det är omorganisationer på jobbet.

Det är spartider och indragningar...

Den vi litade på håller inte ord. Det som sades var taget ur luften...

Den vi väntade på kom inte.Någon annan var viktigare...

Någon kanske talar illa om oss, vill missuppfatta allt vi säger och gör...

Vill göra illa och förstöra...

 

 

Jag tänker ofta på, när lärjungarna var ute med båten och det stormade.

Under resans gång,

under tiden båten åkte upp och ner, hit och dit

låg Jesus och sov i båten.

Hur rädda än lärjungarna var

och oavsett vad de kände och tänkte,

Han var med

och han visste, att han hade kontrollen över stormen;

hur den än slet och drog i båten och lärjungarna...

Hur de än for omkring i det kalla, våta, mörka hotfulla havet,

och båten började fyllas med vatten.

 

Han sa några ord till stormen och det blev alldeles lugnt...

Alla vill vi spela roll...

Betyda något för någon... Vara efterfrågade av någon...

Vara hängivna något, eller någon...

Många gånger kan det kännas som att ingen bryr sig,

vad vi tänker, känner eller gör...

 

Vissa ord i Bibeln kommer jag ständigt tillbaka till.

Jag lever av dem och genom dem,  mitt i livets omständigheter.

Funderar och reflekterar över vad de egentligen betyder.

Förundras över och fascineras av dem...

Det står:

Herren letar efter de som söker honom, de som längtar efter honom...

Jag slog upp synonymer till att hänge sig åt och vara hängiven:

Det stod bl.a. ge sig hän åt, försaka sig själv, överlämna sig åt, anförtro sig åt,

befalla sig i (Guds hand för beskydd), lämna sig i (Guds hand), offra sig för,

ägna sig åt, viga sitt liv åt, gå upp i, försjunka i, leva med, leva för, förlora sig i, sysselsätta sig med, troget hålla fast vid, låta sig överväldigas av, gripas av,

uppfyllas av, ge fritt lopp åt, föra ett liv i, kasta sig i, få herravälde över sig.

Att vara varmt tillgiven, varmt fästad vid, förtjust i, trogen, trofast, förbunden, lojal, kärleksfull, öm, vänskaplig, ivrig, passionerad, innerlig, självuppoffrande, plikttrogen...

Jag slog även upp synonymer till ordet kraft:

Det stod bl.a. styrka, motståndskraft, själsförmögenhet, effektivitet, förmåga, makt, skärpa, häftighet, auktoritet, myndighet, rörelseenergi, auktorisation, tryck, effekt, tillgång, kapacitet....

Herren bistår oss med sin kraft:

 

Det stod i dagstidningen, som jag läser, att många inte vet, varför vi firar pingst...

"Högtiden har fått en undanskymd roll i samhället... trots att den ses som kyrkans tredje viktigaste högtid, efter jul och påsk.

Jesus säger att den helige Ande är hjälparen, som ska lära oss allt och påminna oss om allt vad han har sagt oss. Den helige Ande är alltid hos oss...

 

Det är Anden som gör levande.

Anden är liv, utan Anden blir det bara bokstäver och tomma ord...

Den helige Ande ska leda oss fram till hela sanningen

och han kommer vår svaghet till hjälp...

-När den helige Ande kommer över er ska ni få kraft!

 

Det står, att vi har fått den Ande som är av Gud,

för att vi ska veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.

Den helige Ande är ett insegel, en underpant på vårt arv,

till förvissning om att hans egendomsfolk ska förlossas.

Vi har fått den helige Ande, som ett sigill.

Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk ska bli friköpt.

Den helige Andes närvaro inom oss, är Guds garanti,

för att han verkligen ska ge oss allt, som han har lovat.

Andens stämpel på oss betyder, att Gud redan har köpt oss

och att han garanterar att han ska föra oss hem till sig.

 

Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet/ vänlighet, godhet, trofasthet, saktmod/ ödmjukhet och återhållsamhet/ självbehärskning.

 

Andens gåvor är att ge visa råd, att meddela kunskap, att få speciell tro, att få kraft att bota sjuka, De är kraft att göra under, förmågan att tala profetiskt och att skilja mellan andar. En gåva är att tala på språk, som man aldrig har lärt sig och andra, som inte heller kan språket, får förmågan att förstå vad som sägs. 

Gåvorna ges till var och en så de kommer till nytta .

Den helige Ande kanaliserar Guds kraft genom var och en av oss

för att på så sätt hjälpa hela församlingen.

 

(Bibeln 1917, NT81, Levande Bibeln)

Vi, den lilla hunden och jag, tog som vanligt en promenad till stallet, tidigt på morgonen.Det blev en liten ridtur på ridbanan, på den stora hästen. Hon har varit skadad och jag försöker åter igen, sätta igång henne... Att ha häst, är inte bara att rida ut på sköna skogsturer,utan mycket jobb.

Det är mer skötsel, vård och tungt arbete, som mockning, fodring och utsläpp, eller intag av hästar, än att bara rida häst. Det kan vara mycket oro, över skador och hur de mår. Min häst har gjort sig illa många gånger under åren jag har haft henne, t.ex. har hon blivit sparkad av andra hästar, eller sparkat sig själv...

Det har varit mycket sårvård och lindande av ben, eller annan vård som hon har behövt, men pga av all daglig skötsel och vård, lär man lära känna sin häst på ett helt annat sätt, än då man rider på ridskola på olika hästar, en gång i veckan. Man blir djupt fäst vid dem... Tålamod, envishet och kärlek, behövs i relationen till hästen...

Stora hästen är väldigt stor...väger ca700kg och har en mankhöjd på minst ca175cm... Jag köpte henne som ettåring och nu är hon snart nio år. Hon har mycket energi, hennes mamma är fullblod och pappan dressyrhingsten De Niro. En härlig häst med både temperament och vilja... Jag brukar kalla henne för Lilla Damen.... Hon är liten, barnslig i huvudet och spontan. Hon kan fara iväg, slänga sig åt sidan, eller tvärvända i full galopp om något händer, men hon är också en dam... Man kan inte tvinga henne till något. Jag måste få henne att vilja göra, det vi ska göra.... Jag får hålla i mig då jag rider och alltid vara beredd på att hon kan fara iväg åt något håll, pga av att hon ser eller hör något....

Hon har varit skadad det senaste året.Hon har fått vila och åter satts igång.

Jag vet alltså inte, hur det går... Det är mycket skrittande och sen sakta igång sättande i trav och ibland har jag fått börja om från början.....Mycket funderande och mycket oro.

Jag fortsätter och fortsätter, utan att veta hur det slutar...

 

Så kan det vara i livet. Ibland går vår väg inte rakt fram, utan det är många, tvära kurvor, då man bara får fortsätta, utan att man ser målet. Sikten kan vara helt skymd och man ser inte, vart vägen går.

Ibland är det branta uppförsbackar. Då får man kämpa, steg för steg,

fast det kan vara motigt och kännas hopplöst..

Jag läste en gång om en munk, som tilltalade alla människor han mötte

med att kalla dem : Min Glädje!

Hur vi hälsar på varandra säger mycket om, hur vi värderar våra medmänniskor.

Vilket värde vi sätter på varje människa...

Det första man möts av, i kontakten med en människa,själva bemötandet och attityden, påverkar i högsta grad hur fortsättningen blir...

Tänk att få bli kallad för Min Glädje av någon! Att vara någons glädje...!

Man kan knappast säga Min Glädje och se sur ut, eller arg...

Munken hade positiva förväntningar i varje möte, med en annan människa. Han var förmodligen inspirerad av Paulus som skriver t.ex  till Filipperna:

"Mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona."

Det spelar så stor roll, hur vi bemöter varandra.

Ser vi varandra? 

Vad ser vi i varandra? Tillgång, eller något vi tar för givet?

En resurs, med oanade möjligheter och tillgångar?

Det är en gåva, en konst att kunna se in i andra människor. Att kunna se förbi allt yttre och se in i en människas hjärta. Att kunna se det som finns av gåvor, kunskap och erfarenheter.

Att kunna se personligheten , det Gud har lagt ner av sig själv, i din nästa... 

En förväntan lockar fram det goda, det positiva, det unika, det speciella,

det personliga, som just den människan är.

Tror vi att vi vet vem vår nästa är? Har vi redan satt etikett och slutat vara nyfikna på vem, som döljer sig bakom namnet och i personen? 

Någon sa en gång, i ett TV program jag tittade på för många år sedan, att många som har levt ihop länge, vet betydligt mindre om varandra, än de som är nykära och inte har känt varandra så länge.De har slutat att vara nyfikna på varandra.

De ställer inte längre, alla de frågor man så gärna ville veta i början av en relation,

för de tror att de redan vet det mesta...och det kan nog gälla alla som har känt varandra länge...

Varje människa får ständigt nya erfarenheter och nya tankar, vilket gör att vi kan förändras i vårt sätt, att se och uppleva saker.

En annan människas nyfikenhet och ärliga varsamma frågor, kan få oss att tänka vidare.

Att någon är intresserad och vill veta något om oss...

 

Vad lockar vi fram hos varandra? Det bästa pga att vi är önskade

eller motsatsen och tystnad?

Förväntar vi oss något av varje möte, oavsett vem vi möter?

 

Paulus skriver även "Jag tackar min Gud så ofta jag tänker på er".

En positiv, ödmjuk attityd... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag, har den lilla hunden, levt med mig i ett år!

För ett år sedan, åkte jag till Härnösand och hämtade, den då mycket, mycket lilla hunden...

Han såg ut som en isbjörnsunge, i mini format eller som en liten, vit leksakshund.

Vi åkte tåg tillsammans hem och han väckte stor uppmärksamhet, så söt och så liten, som han nu var...

Och jag var mycket, mycket lycklig, över min nya, lilla familjemedlem...

Den lilla hunden har nu alltid, mycket för sig...

Nya erövringar görs ständigt... Nya påhitt sker konstant...

Det utforskas och testas.... Smakas och upplevs...

Senaste i raden är att tugga på alla hörnen, på påslakanet i min säng. Tjocka kanter, i flera tyglager av flanell, blir mycket tuggvänligt, efter en stunds tuggande.

Det är inte så, att leksaker eller tuggben saknas, utan det känns helt enkelt bara bra att tugga på dem..!

Det ser i alla fall ut, som om jag delar bo, med en råtta, då allahörnen är trasiga och upptuggade...

 

Vi går också sök... på vägrenarna och trottoarerna. Den lilla nosen far, fram och tillbaka, från sida till sida, allt efter som vi går mot vårt mål.

Det är inte kantareller, tryffel eller andra värdefulla fynd, vi söker efter... Utan tuggummin, av alla de sorter, färger, former och smaker. De är dessutom redan färdigtuggade, så det är bara att stoppa in dem och fortsätta tugga.... 

Vi turas om med, att han stoppar in dem i munnen och jag plockar ut dem, eller så sväljer han, då han förstår, att jag vill ta fynden ifrån honom...

 

Bichoner, Bichon Frisé som de heter, brukar kallas för clowner i handböckerna.

Jag brukar kalla mina för Emil hundar...

Det händer nya saker, hela tiden, i deras närhet..., oftast så fort jag lämnar den lilla hunden ensam, en liten stund...

Fanns det en hundarnas snickarboa, skulle han nog oftast  vistas där...

 

Jag tror att Gud har mycket humor!

Det räcker att titta på hans skapelse, så inser man det! 

Vi människor kan bete oss ganska lustigt ibland och djuren har många saker för sig, som ofta får en, att dra på munnen. Deras utseende, kan många gånger få en att fundera på, vad Gud tänkte på, när han skapade. Han måste i alla fall, ha haft väldigt roligt...          

Det står att vi är skapade till hans avbild. Gud skrattar ofta med oss, aldrig åt oss...

Han gläder sig över oss och han vill ha gemenskap med oss...

Det finns dagar och perioder i ens liv, då det händer alldeles för mycket,

av svåra saker.

Det ena kan avlösa det andra. Det finns inga viloperioder, utan sak efter sak inträffar.

Det kan vara sånt som andra människor gör emot oss och som vi inte förstår varför.

Det kan vara sjukdom, olyckor, skador, förlust eller död.

Allt tillsammans gör, att man inte orkar tro på människor, eller livet längre.

Det får en att tappa fotfästet, för ett tag framåt. All energi går åt, till att överleva.

Det enda man orkar sträva mot, är att få lugn och ro.

Det enda man vill är, att all oro och ångest, ska lägga sig och bli stilla... 

 

Inte den frid som världen ger. Utan en frid som övergår världens förstånd.

Inte i brist på oro, utan mitt i, det allra värsta...