ATT VÅGA VARA
Jag var på en barn och familjegudstjänst
förra söndagen
i Domkyrkan.
Det fullt i kyrkan,
barn överallt.
Små barn
och stora barn.
Barn som satt
bland sina föräldrar
i bänkarna.
Barn som stod
framme i koret
för att sjunga i sin kör,
tillsammans med
flera andra körer.
Barn som satt
framför alla bänkarna
på golvet.
Barn som lyssnade.
Barn som pratade...
Barn som sjöng.
Barn som skrek...
Barn som tittade
på det som hände
där framme i koret.
Barn som tittade
på andra saker...
Barn som satt stilla.
Barn som sprang omkring....
Barn som sprang,
efter den
som tog upp kollekten
för att få ge...
Glada barn,
ledsna barn.
Funderande barn,
trötta barn
vilda barn...
Barn av alla sorter....
Den som inte
tar emot Guds rike
som ett barn,
han kommer aldrig ditin.
Jag tror att det betyder,
att man vågar vara sig själv.
Inte gör sig till,
inför Gud.
Att jag kommer till Honom
med allt,
precis som jag är.
Att jag inte försöker
dölja något.
Att jag inte
analyserar sönder allt,
utan vågar slänga mig i hans famn...
Utan förbehåll...
