cikoria.blogg.se

Myrorna och liknande ställen, är trevliga affärer, tycker jag... Man kan hitta precis allt möjligt där och man vet aldrig, vad som kan dyka upp...

Det bästa sättet att göra fynd, är att gå in där, lite då och då och råka vara där, precis det ögonblicket då det unika fyndet dyker upp. Saken eller klädesplagget, du kanske inte ens visste att det fanns, men som precis motsvarar dina önskningar... t.o.m omedvetna önskningar... Gammalt eller nytt... Dyrt eller billigt... Märkesvara, hantverk eller dussinvara...

En del tycker att man släpar hem onödiga ting, medan jag kan vara glad för att ha gjort ett riktigt kap! Om jag sen tröttnar på det, är det bara att lämna in saken eller plagget igen, så någon annan kan hitta en skatt och göra ett fynd där nästa gång...

Härom dagen hittade jag en tavla där, som jag tycker mycket om. Några åsnor utanför ett fyrkantigt hus i ett kargt landskap. Några höns och en person syns också i bilden.

Tavlan hade det enorma priset av 60kr, helt överkomligt för min kassa! Signatur saknas, i allfall synlig...Kanske kan jag hitta någon signatur bakom ramen, om jag någon gång tar i sär den, men det viktiga var inte det ev värdet av tavlan, eller att den skulle vara målad av någon känd konstnär.

 

 

Värdet ligger i vad jag ser och känner i tavlan. Min tolkning av det jag ser och vad det betyder för mig.

Det jag har läst inom etnologi, konst, historia eller design t.ex har lärt mig att "man ska ha den konst som man tycker om"... Visst, ibland kan det vara svårt om man fastnar för något dyrt som kanske kostar tusentals kronor, men då kanske det går att hitta en kopia, eller ett tryck av målningen.

Det som är viktigt i alla fall, är att man inte väljer en målning, teckning skulptur bara för värdets skull. Det kan i så fall vara en penning placering, men det ger dig ingen upplevelse, tanke eller känsla som bär dig vidare....

Åsnorna för mina tankar till åsninnans fåle. Den åsna som Jesus valde att rida in på, i Jerusalem, vid påsken. Han valde inte den stora, ståtliga, starka hästen, utan en ung åsna. Ett djur som användes av den vanliga människan,till att bära saker eller människor i vardagen, mitt i arbetet, mitt i det vanliga slitet och livet...

Han satte sig inte högt över andra människor, utan i jämnhöjd. Min häst är väldigt hög och sitter jag på henne, tittar jag ner på folk, som jag möter... Jesus ville se människor han mötte i ögonen, inte se ner på dem.Han ville vara i samma nivå som oss...

Jag var på en konstutställning förra veckan.

Utställningens namn var "Kluriga kajor och andra keramiska karaktärer". Den var till minne av konstnären Marianne Grandien. Hon var konstkeramiker.

Utställningen bestod främst av skulpturer av keramik eller brons.

Det var fåglar av olika sorter: kajor, kråkor, skarvar, pingviner, ugglor, örnar och korpar. Det fanns även fisk, fladdermöss, råttor och orm.

Plus en mängd katter, både stora och små och i porträttsamlingar med skiftande uttryck och små variationer....

 

Det jag framför allt fastnade för, är de mänskliga dragen och uttrycken de gestaltar. De är funderande, nyfikna, glada, vaktande, kaxiga, vaksamma, arga, stolta, sorgsna, rädda, vilsna osv.

Jag kunde identifiera mig med dem, känna mina egna känslor, min osäkerhet, sorgsenhet eller glädje i de miner och kroppsspråk de visar.

Djur får ofta mänskliga drag och känslor och gränsen för vad vi ser i dem och vad de egentligen känner är nog hårfin även om orden saknas...Jag tror att de flesta som har levt ihop med djur och lärt känna olika individer av alla möjliga arter anser att de har känslor och dessutom känner väldigt mycket...

 

När jag umgås med mina eller andras djur blir jag ofta förundrad över hur mycket Skaparen har lagt ner i var och en...Kärleken som kan svämma över i en liten hund... Styrkan och kraften i en stor häst, som ändå kan visa både ömhet och glädje....Katten som förmedlar värme genom att stryka sig mot en eller jama på ett alldeles speciellt sätt... Även det lilla marsvinet kan vara full av lycka och hoppa runt....

Jag kan se Guds storhet i det skapade

Härom dagen följde jag med en vän på en konsert med Mikael Wiehe. Konserten varade i nästan två timmar. Jag har inte lyssnat så mycket på honom tidigare,men följde med i TV programmet "Så mycket bättre",då han var en av deltagarna.Där fick man se lite mer av honom som person och höra honom sjunga och tolka de andras musik.

De sånger han sjunger,är ofta berättande en historia om sig själv eller någon/några andra,eller en kamp som är värd att kämpa för i en viss situation.Det är sånger som har inspirerat till kamp,till att stå upp för något och har sjungits då folk kämpat för rättvisa och den svages rätt.

Jag tycker om när man vill säga något med sin musik.Då musiken och sången inte bara handlar om,att den som sjunger eller spelar ska bli sedd och beundrad,utan att man gör det för någon annan,eller någon annans sak. Att t.ex berätta om orättvisor eller få den utsatte att fortsätta kämpa oavsett situation och inte ge upp är viktigt.

 

Det verkar som om orättvisorna i samhället ökar. De som redan har får mer och de som står utan eller bara har lite, får kämpa ännu mera för att inte glömmas bort eller behålla det lilla...

Evangelierna berättar om "NÅGON" som alltid står på den svages,den förtrycktes,eller den mobbades sida.

Gud har inte anseende till person,till titel,makt rikedom eller status.

Gud är alltid för den som har svårt att få sin röst hörd och som står ensam.

 

 

Gud vänder sig inte ifrån mig,eller dig. Han vänder sig till oss.

Han,den störste,heligaste av alla vänder sig till mig och dig,och ser på oss,med all sin kärlek och värme.

Han ser på mig och dig som viktiga personer och han ser allt vad jag eller du känner och tänker. Han vet vad som händer runt omkring oss, och han är intresserad...

Han låter sitt ansikte lysa över oss. Han är nåd....

Jag behöver inte göra mig till,försöka och kämpa för att han ska se mig. 

I helgen var jag på Ulla Fries utställning Skulptur och grafik i Bror Hjorts Hus. Den bestod av grafiska blad främst kopparstick och skulpturer av brons.Hennes tema är främst djur,natur och växtlighet. Titlar som Flugor, Larver, Tång,Kokosnöt och valnöt, Kronärtskockor visar helt verklighetstrogna bilder.

De är så detaljrika att man känner inom sig själv hur det känns att ta på dem...!

Andra bilder består av påhittade djur och växter tex Jordmodem där rötterna till växten har en ganska oväntad avslutning. Snabeldjur påminner bla. om myrslok men har ögon som får mig att undra vad de egentligen tänker och känner.

I bronsskulpturen Filosofen ser man både en flygande hund och grekiska filosofer. Humorn finns där men också ett djup med ibland ett oväntat innehåll.Livet som består av både glädje och sorg,allt ifrån det unga barnet till åldrandet. Linjerna som förändras men också fascinerar i ett vissnande löv.

Att kunna förmedla en känsla genom att avbilda något så likt det verkliga, eller genom att få bilden att mer likna en dröm ger en bredd till upplevelsen av det man ser.

Idag var jag på en utställning: Död och uppståndelse,ikoner av Lisa Mäkelä.

I presentationen berättar hon att Ikonmåleri fanns redan i urkyrkan,de äldsta målades på 400talet. När den kristna kyrkan delades i en östlig och en västlig tradition blev ikonmåleri något som främst förekom i den ortodoxa (östliga) kyrkan.Från mitten av 1900-talet har även den lutherska kyrkan intresserat sig för den typ av predikan som ikonen är. En predikan som alltid måste bestå av både ord och bild. Utan text vore ikonen bara en bild, inte en ikon.

Det var många ikoner. De föreställer Kristus, Maria-Gudsmodern, Änglar, människor ur Bibeln, helgon. De är både från bibelns berättelser,legender och enligt tradition.

Någon jag tyckte speciellt om var Ömhetens Gudsmoder som visar den stora ömheten som finns mellan Gudsmodern och hennes son.Det är hennes älskade son...

Det är spännande att det är en tradition som pågått så länge och som har betytt så mycket för så många människor. Viljan att måla en större verklighet och förmedla livet och kraften genom bilden och berättelsen bakom.

Jag skulle själv vilja måla mera och hitta bilder för att kunna uttrycka min tro.Bilden kan förmedla andra saker där orden inte räcker till. Bild och ord tillsammans kan ge en större helhet än endast ord. 

Cikoria är en flerårig ört i familjen korgblommiga växter.Solskenet lockar de stora himmelsblå korgarna att öppna sig. De speglar och reflekterar en bit av himlen...!

Blomman är spridd över Europa till Nordafrika,österut till Sibirien,Kina,Centralasien,Indien och Mellanöstern.Den förekommer i sydligaste Sverige samt på Öland och Gotland där den på många platser följer vägkanten och finns också på tomter och mark i träda. Som förvildad ses den även ibland i mellersta Sverige och södra Norge och Finland.

Cikoria omnämns i en av de äldsta bevarade egyptiska texterna den sk Papyrus Ebers daterad till 16:e århundradet f.Kr och antikens greker och romer odlade den som läkeört och salladsväxt.

Denna växt är sedan urminnes tider odlad även i Sverige,framförallt för att bladen kan ätas som sallad,antingen råa eller kokas.Roten användes förr som kaffesurrogat speciellt under krigsåren och även medicinskt mot gikt. Cikoria har också använts mot förstoppning,för att stimulera aptiten och matsmältningen och även haft en renande inverkan för urinvägarna. Cikoria är alltså användbar för många områden av livet!

Cikoria kallas även för Vägvårda och vilket är exakt vad livet handlar om... Vägen eller resan från början till slutet, från födseln till döden. Jag kan aldrig veta eller kräva att jag ska bli lycklig,men jag kan vårda min väg,min resa i livet.

I filmen La Vie En Rose,berättelsen om Edit Piaf,säger hon gång på gång;att man ska älska någon.Det är inte självklart att bli älskad av någon annan människa,men att älska någon,vare sig det är en människa eller djur - och Gud.

(Fakta från Wikipedia,Skogsskafferiet och Alternativ medicin)

Så är de då dags att skriva de första raderna... Jag måste erkänna att det känns lite osäkert. Jag är inte någon data proffs,men tycker om att skriva.

Det är fascinerande med ord.De lever sitt eget liv och hittar man de rätta orden och uttrycken för det man känner och tänker så är man plötsligt mitt inne i en dialog...Där varje ord är som en pusselbit av en större bild.

Jag som skriver är en vanlig kvinna mitt i livet,med en familj som bla.består av en liten hund.En mycket älskad liten vän som ger mig så mycket av kärlek och värme och är full av humor.Han får mig ständigt att skratta!Jag önskar att alla skulle ha en liten vän som honom! Du kommer få höra mer om honom och resten av min fyrbenta familj...

Nå,nu har jag i allafall börjat och fortsättning följer...