VÄGEN
Vi, den lilla hunden och jag, tog som vanligt en promenad till stallet, tidigt på morgonen.Det blev en liten ridtur på ridbanan, på den stora hästen. Hon har varit skadad och jag försöker åter igen, sätta igång henne... Att ha häst, är inte bara att rida ut på sköna skogsturer,utan mycket jobb.
Det är mer skötsel, vård och tungt arbete, som mockning, fodring och utsläpp, eller intag av hästar, än att bara rida häst. Det kan vara mycket oro, över skador och hur de mår. Min häst har gjort sig illa många gånger under åren jag har haft henne, t.ex. har hon blivit sparkad av andra hästar, eller sparkat sig själv...
Det har varit mycket sårvård och lindande av ben, eller annan vård som hon har behövt, men pga av all daglig skötsel och vård, lär man lära känna sin häst på ett helt annat sätt, än då man rider på ridskola på olika hästar, en gång i veckan. Man blir djupt fäst vid dem... Tålamod, envishet och kärlek, behövs i relationen till hästen...
Hon har varit skadad det senaste året.Hon har fått vila och åter satts igång.
Jag vet alltså inte, hur det går... Det är mycket skrittande och sen sakta igång sättande i trav och ibland har jag fått börja om från början.....Mycket funderande och mycket oro.
Jag fortsätter och fortsätter, utan att veta hur det slutar...
Så kan det vara i livet. Ibland går vår väg inte rakt fram, utan det är många, tvära kurvor, då man bara får fortsätta, utan att man ser målet. Sikten kan vara helt skymd och man ser inte, vart vägen går.
Ibland är det branta uppförsbackar. Då får man kämpa, steg för steg,
fast det kan vara motigt och kännas hopplöst..
Men vi har Någon med oss alla dagar.
Någon som går med oss och aldrig lämnar oss. Han är alltid närvarande!
Det har han lovat...Han är trofast!
