cikoria.blogg.se

Vårtiden innebär inte bara förväntningar,

utan är också förundrans tid...

Våren innebär

många sköna promenader.

med den lilla hunden,

kort som långt

i både skog och åkermark.

Jag tycker om

att vara ute i naturen

speciellt den här tiden,

då det blir ljusare och varmare

för varje dag.

Allt förändras från dag till dag...

Gräset blir längre.

Tussilagon dyker upp i dikesrenen.

under blad och växtlighet.

Man kan t.o.m redan ana

vitsippornas frammarsch...

myror och insekter börjar sakta vakna

och förbereda sig för

varmare tider

och kommande generationer...

 

När den lilla hunden

stannar och luktar,

då han drar in några spännade dofter

eller nosar på någon speciell fläck,

betraktar jag gärna noga

någon liten detalj

i skapelsen...

Kanske en blomma

eller ett litet blad.

i barkens mönster...

En koltrast framhoppande

och letande efter mat på marken...

Och jag förundras

över det perfekta,

det i allt genomtänkta

in i minsta linje,

in i minsta detalj...

 

Variationsrikedomen

som visar sig,

trots mängden

av linjer och detaljer.

Alltid ordning,

aldrig lämnad kaos...

 

Hur vackert allting är...

Det perfekta samspelet,

skönheten och harmonin

i färger och mönster.

Det blir aldrig tråkigt,

aldrig enahanda.

Jag kan hela tiden

hitta nya små detaljer

att titta på

och att försjunka in i....

Det är exakthet

och precision

in i minsta cell.

 

Jag uppfylls av förundran

över Skaparen

och Hans skapelse!

Att jag får vara en del av detta,

en del av Hans genomtänkta

skapelseplan....

Inget

är lämnat åt slumpen....

Ingen

är utan mening...

Läste en dikt härom dagen,

som jag tyckte mycket om.

Den berättade något

jag aldrig har tänkt på tidigare,

men som sa mig en hel del...

Jag tror att skapelsen

är som en spegel.

Den speglar skaparen...

En återspegling

av Herrens karaktär,

och Hans egenskaper.

Skapelsen visar

Herrens kärlek till oss

 

Creation
When God had made the earth and sky,
the flowers and the trees,
He then made all the animals
the fish, the birds, and bees
and when at last He'd finished
not one was quite the same.
He said I'll walk this world of mine
and give each one a name.
And so He traveled far and wide
and everywhere He went,
a little creature followed Him
until it's strength was spent.

 

When all were named upon the Earth
and in the Sky and Sea,
the little creature said, "Dear Lord,
there's no name left for me."
Kindly the Father said to him
"I've left you to the end.
I've turned my own name back to front
and called you DOG, my friend".
Author Unknown

Jag kunde inte låta bli att le, när jag läste dikten...

En del kan inte relatera till hundar,

och ser dem inte som viktiga...

Men för alla oss,

som någon gång har ägt en hund,

eller har lärt känna någons hund

så tror jag att vi förstår...

har placerat så mycket kärlek

och så mycket värme och tillit,

i varje liten hund.

Den lilla hunden, som jag äger,

är oftast full av humor och bus,

och försöker få mig att skratta

så ofta den kan...!

Det är glädje och det är lek,

men den lilla hunden,

är också den mest trogna lilla varelse

som finns vid min sida

då jag är ledsen eller sjuk.

Så lätt den känner in,

om något är fel...

 

Jag tror att Herren placerade så mycket,

i varje liten hund

för att Han så väl vet,

vad vi behöver...!

Hur sårbara vi är...

Vår ensamhet inför allt vi möter...

Men också för att vi är skapade

till att skratta och njuta av tillvaron,

och av det skapade...

 

När jag då tänker på alla hundar

som finns i världen,

och hur mycket kärlek

som finns i dem tillsammans,

så inser jag att det säger

väldigt mycket om

vem Herren är!

Förutom allt annat

Herren har gjort för oss,

så la Han tid och engagemang

i att skapa en liten varelse

med så mycket kärlek

och så fina egenskaper,

för att sen placera den vid vår sida...

tänk på att den är ett kärleksbrev

från Herren själv till dig!

Herren lämnar inget åt slumpen 

eller ser inte någon människa som oviktig!

Jag har ofta tänkt på

att efter ett möte

med en annan människa,

så är det en viss känsla,

ett avtryck i ens själ som finns kvar efteråt...

Något

från den människans personlighet,

hänger kvar i ens inre...

Man behöver inte ens

känna varandra väldigt väl,

för att uppleva det...

Det är som en stämpel,

en känsla av vem den människan är

och vad hon står för,

som sen alltid finns där

då man tänker på henne eller honom...

har människor olika utstrålning

och ger olika känsla i ens inre.

Det går inte alltid att sätta ord

på det man upplever eller uppfattar,

men känslan finns fortfarande där...

 

Jag har tänkt på det här,

när jag funderat över Herrens egenskaper,

Hans karaktärsdrag.

Vem Herren egentligen är...

 

En beskrivning av Herren är

Ljuvlighet kan vara ljuv,

behaglig, mild,

förtjusande,underbar, härlig...!

Något som är som balsam för min själ,

lugnande, helande.

En medicin som återställer

det som är och blivit fel.

En salva som lindrar.

En väldoft som hänger kvar,

och får mig att minnas vem Han är...

 

Det är inte så ofta vi använder ordet ljuvlig eller ljuvlighet...

Jag var på barndop i helgen för en bebis,

som jag är gammelmoster till.

När vi pratar om bebisar kan vi säga att de är ljuvliga...

Det är något underbart över dem,

något härligt, ljuvt, rent, oskyldigt och vackert!

När de tittar på oss och omvärlden,

med sina stora ögon,

förundrade över vad de ser,

så smälter man...

Det går inte ens,

att riktigt beskriva vad man känner...

De är ljuvliga...!

 

I Herren närhet, i Hans närvaro är det ljuvlighet...

 

 

I Höga Visan beskriver bruden brudgummen med dessa ord:

Jag var nyligen på ett väldigt fint bröllop!

Ett par dagar senare delade jag en del tankar,

som jag hade skrivit ner,

med brudparet som gifte sig...

Jag väljer nu att dela en del av de även här,

då hösten är här i hela sin prakt!

 

Jag har tänkt en hel del på löv den senaste tiden...

Hösten är full av löv, i alla de färger!

Det går att se en hel del av livet,

i lövens olika egenskaper.

Både av livet själv

och av det som behöver ingå i en relation,

i ett äktenskap.

Livets beståndsdelar,

för att det ska fungera och ha balans.

 

Först kommer det skira, ljusgröna knoppen.

Bladrosetten som ska bilda ett,

slå ut och växa fram till ett löv.

För mig står det för Hoppet.

Drömmarna.

Förhoppningarna i livet...

Man måste ha någon dröm, något mål,

Något man vill och längtar till och efter.

Dela drömmarna och förhoppningarna

med varandra,

så att ni kan gå åt samma håll!

 

När lövet har slagit ut är det grönt i sin fullaste kraft.

Styrka och energi i full skala!

Låt ert äktenskap vara en plats,

där ni hämtar kraft

Ge varandra energi

genom att bry er om

och finnas till för varandra,

på det sätt den andra behöver...

 

Det röda lövet kan stå för det pulserande livet,

blodet...

Passionen,

som håller relationen vid liv.

Fortsätt vara nyfikna på varandra!

Ge passionen tid

och engagemang.

 

Det oranga lövet, kan stå för värmen och elden.

De små sakerna,

som bygger upp en relation.

Små gnistor,

tänder en större eld...

Vardaglig värme.

En kram, en fråga, ett praktiskt handtag...

 

Det gula lövet kan stå för lugnet.

Att kunna hitta en vila i varandras närhet,

i samvaron och i tystnaden.

Att kunna vara sig själv.

Att slippa prestera hela tiden.

Att bara vara

och njuta av varandras sällskap!

 

Det bruna lövet kan stå för slitet,

den strävsamma delen av livet.

Det vardagliga, jordnära delen

av en relation

som bär upp livet...

Att få arbete, ekonomi, olika ansvar etc.

att gå ihop och rulla på.

Att kämpa sida vid sida,

även då det är motigt

och fortsätta dag efter dag

utan att ge upp!

 

Men för att kunna göra det,

så måste man

kunna dela drömmarna med varandra...

Ge varandra energi...

Hålla den pulserande passionen

vid liv...

Låta de små gnistorna

tända elden

och få elden att fortsätta brinna..

Och hitta vilan

i varandras närhet!

 

Vissa dagar, eller tider

när kroppens status och tillstånd, tvingar mig att ta det lugnare

eller då det är så mycket kring mig rent själsligt,

att jag måste sakta ner tempot för att orka,

kan jag tvingas till,

att vara mer stilla än jag brukar...

Men stillheten kan bli en tillgång...!

 

I stillheten och lugnet kan jag hämta ny kraft.

I stillhet är det lättare att lyssna,

att lyssna inåt,

på den inre rösten...

 

Inspirationen börjar flöda, tankar och idéer börjar komma.

Man kan bli kreativ, hitta lösningar på problem eller vägen framåt.

I stillheten kan jag erkänna att Herren, vår Gud

är större än allt som möter mig

och min källa till och i allt.

När jag tar tid att lyssna inåt hör jag den inre rösten

och kan få vägledning i vad som är rätt och fel,

och finna nya möjligheter...

och känna den skapande kraften.

 

Jag tycker om att skapa,

vare sig det är med ord, färger, former, i design,

via pensel eller penna.

Men för att göra det måste jag hitta ett inre lugn,

kunna lyssna inåt,

vara i harmoni med mig själv och Gud.

Tysta ner och släppa all oro,

bekymmer, funderingar trötthet och stress.

Det som tar mitt engagemang

och gör mig okoncentrerad.

Bara lämna allt till Gud, 

bara vara stilla i mitt inre.

I stillheten hittar jag ofta flödet till att göra något,

eller tankar jag kan skriva ner...

Det är i den stillheten,

i den lugna harmonin jag kan höra...

Nya idéer, färger, former och design

till det jag vill göra eller förmedla växer fram...

Former och färger föds,

genom de bilder som kommer.

Idéer hittar ord.

Orden bildar meningar.

Bilder tar form

och börjar pusslas ihop.

Ett flöde med gudomlig inspiration.

Ett flöde där jag kan förvänta mig ledning och vishet

hur saker och ting ska lösas.

 

Se saker från andra perspektiv.

Se flera sidor,

av samma sak.

Där jag själv är begränsad,

kan jag få hjälp

att se så mycket högre, djupare och bredare...!

 

Det är viktigt att mitt i allt,

hitta lugnet, stillheten och ro.

Att inte bara rusa vidare utan lyssna inåt.

 

Den Helige Ande

har lovat att ge oss råd, vishet

och att vara vår inspiration,

Tillsammans

med min personlighet,

den jag är...

kan jag sen ge och hitta uttryck,

åt och till det

jag vill förmedla.

 

Sommartider,

sommarbetestider.

Sommarhagsgöra...!

Jag har ägnat en hel del tid de senaste dagarna,

åt den stora hästens sommarhage...

Jag har hamrat till spikar i isolatorer,

de som håller fast elbandet på stolparna i hagen,

så att de inte snurrar runt...

Jag har gjort så att det blir en extra gång mellan hagarna,

genom att sätta dit plaststolpar med elband,

för att hästarna inte ska hälsa på varandra för närgånget

och få med bandet, om de tex sparkar med frambenen.

Fixat elband och handtag till grinden,

och elband vid stigens utgång genom hagen och hörnen,

för att dämpa farten,

om hon rusar i full fart mot mig, då jag kommer för att hämta henne

eller bara får ett energiryck av sig själv,

eller då hon ser de andra hästarna...

Flyttat badkar genom hela hagen och dragit dit vatten i dunkar på kärra

och kollat så att ploppen i badkaret håller tätt...

Det är varmt att gå i solen...

Det är grönska överallt...

Gräset är väldigt högt...

och det är gott om blommor...

Sommar är framför allt blommor och grönska!

Det är väl ingen, som har missat bröllopet

mellan prinsessan Madeleine och Chris O´Neill lördagen den 8 Juni.

Det var ett vackert bröllop, med allt som tillhör en prinsessas bröllop.

Många kungliga gäster och från fina, rika familjer eller kända från olika håll.

Stilfulla blomster arrangemang i fina färger.

Vackra designade klänningar av alla stilar, en del från berömda modehus. Vaktparader från olika platser.

Häst och vagn kortegen genom Stockholms stad till Drottningholms slott.

Den vackra brudklänningen som prinsessan Madeleine bar,

designad av stjärndesignern Valentino Garavani.

Klänningen var skräddarsydd och gjord av plisserad siden organza

med applikationer av elfenbensfärgad Chantillyspets.

Den övre delen av livet var i spets, hade kort ärm, markerad midja,

bred ringning fram och med en djup ryggringning.

Klänningen hade ett 4meter långt släp.

Slöjan som var något längre än släpet,

var spetskantad och precis som klänningen var den sydd av sidenorganza.

Den pryddes med små apelsinblommor i chantillyspets.

Klänningens släp krävde hjälp av 2 män,

för att prinsessan Madeleine skulle kunna svänga och vända, i klänningen...

Eftersom jag har läst t.ex.en hel del textilvetenskap, dräkthistoria och design

har jag en viss "intressedominans" för textila detaljer

som t.ex en ekonom,

kanske inte skulle lägga på minnet...

Prinsessan Madeleines klänning, slöja och släp var väldigt vackert!

I mina tankar jämförde jag klänningens släp, med vad Jesaja skriver...

När Jesaja får sin kallelse,

ser han i en syn Herren sitta på en hög och upphöjd tron.

När det gäller klädseln skriver han:

Jag går ibland i Domkyrkan här i stan. 

En stor, ståtlig kyrka med högt i tak.

När jag började gå dit, tyckte jag först inte om den.

Jag såg mest alla kistor och begravningsplatser...

Men ju fler gånger jag gick dit, desto mer tyckte jag om Domkyrkan.

Den ger mig en känsla av, att jag går till det stora templet och möter min Gud.

Det är lätt att föreställa sig Herren, som stor och mäktig, då man är där.

" Konungarnas Konung och Herrarnas Herre!"
Många gånger när jag när jag är i Domkyrkan, tänker jag på Jesajas beskrivning:

Och släpet på hans mantel uppfyllde templet...

Hesekiel får också se Herren på sin "Härlighets tron".

Han skriver, att från tronen gick det ut något som såg ut såsom eld

och ett sken omgav Herren, som såg ut som regnbågen.

Jag tror att vi oftast gör oss en förminskad bild av Gud.

Vi inser inte hur stor och mäktig han är!

Han är så mycket större än jordens kungar, statsmän eller presidenter!

Vi behöver likt Jesaja, Hesekiel och Paulus

se Herren på sin tron i sin makt och härlighet!