cikoria.blogg.se

Vårtiden innebär inte bara förväntningar,

utan är också förundrans tid...

Våren innebär

många sköna promenader.

med den lilla hunden,

kort som långt

i både skog och åkermark.

Jag tycker om

att vara ute i naturen

speciellt den här tiden,

då det blir ljusare och varmare

för varje dag.

Allt förändras från dag till dag...

Gräset blir längre.

Tussilagon dyker upp i dikesrenen.

under blad och växtlighet.

Man kan t.o.m redan ana

vitsippornas frammarsch...

myror och insekter börjar sakta vakna

och förbereda sig för

varmare tider

och kommande generationer...

 

När den lilla hunden

stannar och luktar,

då han drar in några spännade dofter

eller nosar på någon speciell fläck,

betraktar jag gärna noga

någon liten detalj

i skapelsen...

Kanske en blomma

eller ett litet blad.

i barkens mönster...

En koltrast framhoppande

och letande efter mat på marken...

Och jag förundras

över det perfekta,

det i allt genomtänkta

in i minsta linje,

in i minsta detalj...

 

Variationsrikedomen

som visar sig,

trots mängden

av linjer och detaljer.

Alltid ordning,

aldrig lämnad kaos...

 

Hur vackert allting är...

Det perfekta samspelet,

skönheten och harmonin

i färger och mönster.

Det blir aldrig tråkigt,

aldrig enahanda.

Jag kan hela tiden

hitta nya små detaljer

att titta på

och att försjunka in i....

Det är exakthet

och precision

in i minsta cell.

 

Jag uppfylls av förundran

över Skaparen

och Hans skapelse!

Att jag får vara en del av detta,

en del av Hans genomtänkta

skapelseplan....

Inget

är lämnat åt slumpen....

Ingen

är utan mening...

Jag tycker om änglar.

För mig står de för att vara budbärare,

utsända av Gud

för att berätta och säga oss något,

eller att vara och fungera som skyddsänglar,

då vi är, eller hamnar i extrem fara.

flög ängeln som hängde på gardinstången,

av misstag ner på golvet.

Det var en mycker vacker ängel,

med stora ståtliga vingar

och en väldig gloria.

Hon var mäktig i all sin härlighet!

Tyvärr var det den lilla hunden

som först hittade ängeln,

liggande på golvet...

När jag hittade ängeln

hade hon förlorat sin vackra gloria

i valpens glada lek...

Endast håret fanns kvar

på hennes huvud...

De väldiga vingarna,

som hon tidigare hade haft

och i vilka jag hade kunnat ana ljudet,

av änglarnas mäktiga vingslag,

fanns inte mera...

Bara vingarnas inre siluett

fanns nu kvar...

Ängelns härlighet var borta....

Inför denna jul, köpte jag en till ängel.

Det var inte den stora mäktiga änglatypen,

utan en mindre, något knubbigare modell

med små vingar,

men med ett mycket varmt hjärta

förmedlande ett kärleksbudskap från Gud.

Ängeln bär mellan sina händer

en skylt med budskapet:

I love you!

Naturligtvis kan ängeln också ges,

som en kärleksförklaring från människa till människa,

men för mig talade den om Guds kärlek

till människan

och till mig.

Väl hemma gick det inte bättre

än att ängeln slant ur min hand,

då jag skulle hänga upp henne i hallen.

Ängeln kraschlandade på golvet

och de små vingarna gick sönder i fallet.

Förmågan att flyga fanns inte längre...

 

Det kan vara så i livet ibland att våra vingar, vår förmåga att flyga

försvinner genom något som händer...

Antingen genom något, någon annan gör mot oss,

eller något som vi orsakar helt själva.

Plötsligt känns det väldigt långt borta;

att vi är skapade till Guds avbild...

och vi kan knappast beskriva oss själva som Guda lika.

Mer som misslyckade,

små och betydelselösa...

Utan möjlighet till inflytande i denna,

eller den andliga världen..

Vår tro till att vi har en förmåga att  klara av något

och att kunna påverka och göra skillnad,

kan vara som bortblåst...

Att Herren skulle kunna använda oss till något,

kan kännas omöjligt...

 

Jag var nyligen på ett väldigt fint bröllop!

Ett par dagar senare delade jag en del tankar,

som jag hade skrivit ner,

med brudparet som gifte sig...

Jag väljer nu att dela en del av de även här,

då hösten är här i hela sin prakt!

 

Jag har tänkt en hel del på löv den senaste tiden...

Hösten är full av löv, i alla de färger!

Det går att se en hel del av livet,

i lövens olika egenskaper.

Både av livet själv

och av det som behöver ingå i en relation,

i ett äktenskap.

Livets beståndsdelar,

för att det ska fungera och ha balans.

 

Först kommer det skira, ljusgröna knoppen.

Bladrosetten som ska bilda ett,

slå ut och växa fram till ett löv.

För mig står det för Hoppet.

Drömmarna.

Förhoppningarna i livet...

Man måste ha någon dröm, något mål,

Något man vill och längtar till och efter.

Dela drömmarna och förhoppningarna

med varandra,

så att ni kan gå åt samma håll!

 

När lövet har slagit ut är det grönt i sin fullaste kraft.

Styrka och energi i full skala!

Låt ert äktenskap vara en plats,

där ni hämtar kraft

Ge varandra energi

genom att bry er om

och finnas till för varandra,

på det sätt den andra behöver...

 

Det röda lövet kan stå för det pulserande livet,

blodet...

Passionen,

som håller relationen vid liv.

Fortsätt vara nyfikna på varandra!

Ge passionen tid

och engagemang.

 

Det oranga lövet, kan stå för värmen och elden.

De små sakerna,

som bygger upp en relation.

Små gnistor,

tänder en större eld...

Vardaglig värme.

En kram, en fråga, ett praktiskt handtag...

 

Det gula lövet kan stå för lugnet.

Att kunna hitta en vila i varandras närhet,

i samvaron och i tystnaden.

Att kunna vara sig själv.

Att slippa prestera hela tiden.

Att bara vara

och njuta av varandras sällskap!

 

Det bruna lövet kan stå för slitet,

den strävsamma delen av livet.

Det vardagliga, jordnära delen

av en relation

som bär upp livet...

Att få arbete, ekonomi, olika ansvar etc.

att gå ihop och rulla på.

Att kämpa sida vid sida,

även då det är motigt

och fortsätta dag efter dag

utan att ge upp!

 

Men för att kunna göra det,

så måste man

kunna dela drömmarna med varandra...

Ge varandra energi...

Hålla den pulserande passionen

vid liv...

Låta de små gnistorna

tända elden

och få elden att fortsätta brinna..

Och hitta vilan

i varandras närhet!

 

Jag var på en utställning

på Bror Hjorts hus,

av Erland Cullberg

för någon vecka sen. 

Han målade tavlor med mycket färg.

Målade lager på lager.

Övermålaren kallades han...

Den tidigaste tavlan på utställningen

var i en helt annan färgskala än övriga,

i ganska dova,dämpade färger.

Övriga tavlor hade många, starka färger.

Abstrakta motiv,

men ofta framträder några figurer

i allt färgspel.

De olika titlarna

får ens tolkning,

att gå åt olika håll.

Ibland är det fascinerande

med det abstrakta,

det oklara.

Färger som samspelar

och skapar bilder.

Man kan lägga in sin egen tolkning,

och se det man vill se,

i konstnärens bilder...

Bilder från ens egen värld,

kan framträda,

då jag betraktar konstnärens tavla.

 

Jag tänker ofta på regnbågen.

Hur Gud visar sitt förbund

med oss,

sitt folk

och allt levande,

i regnbågens alla färger.

Ibland ser man regnbågen

från himlen till jorden.

Ibland kan man se den,

som en halvcirkel

från jorden till himlen

och tillbaka till jorden.

Ett tecken över skyn

som ingen kan sudda bort.

 

Herren väljer,

att kommunicera sitt budskap

i färger över hela himlen

Ett meddelande

från Herren själv.

Ett klart budskap,

som inte går att missförstås.

Han är i förbund med oss.

Han har valt,

att vara i förbund med oss!

Vissa dagar, eller tider

när kroppens status och tillstånd, tvingar mig att ta det lugnare

eller då det är så mycket kring mig rent själsligt,

att jag måste sakta ner tempot för att orka,

kan jag tvingas till,

att vara mer stilla än jag brukar...

Men stillheten kan bli en tillgång...!

 

I stillheten och lugnet kan jag hämta ny kraft.

I stillhet är det lättare att lyssna,

att lyssna inåt,

på den inre rösten...

 

Inspirationen börjar flöda, tankar och idéer börjar komma.

Man kan bli kreativ, hitta lösningar på problem eller vägen framåt.

I stillheten kan jag erkänna att Herren, vår Gud

är större än allt som möter mig

och min källa till och i allt.

När jag tar tid att lyssna inåt hör jag den inre rösten

och kan få vägledning i vad som är rätt och fel,

och finna nya möjligheter...

och känna den skapande kraften.

 

Jag tycker om att skapa,

vare sig det är med ord, färger, former, i design,

via pensel eller penna.

Men för att göra det måste jag hitta ett inre lugn,

kunna lyssna inåt,

vara i harmoni med mig själv och Gud.

Tysta ner och släppa all oro,

bekymmer, funderingar trötthet och stress.

Det som tar mitt engagemang

och gör mig okoncentrerad.

Bara lämna allt till Gud, 

bara vara stilla i mitt inre.

I stillheten hittar jag ofta flödet till att göra något,

eller tankar jag kan skriva ner...

Det är i den stillheten,

i den lugna harmonin jag kan höra...

Nya idéer, färger, former och design

till det jag vill göra eller förmedla växer fram...

Former och färger föds,

genom de bilder som kommer.

Idéer hittar ord.

Orden bildar meningar.

Bilder tar form

och börjar pusslas ihop.

Ett flöde med gudomlig inspiration.

Ett flöde där jag kan förvänta mig ledning och vishet

hur saker och ting ska lösas.

 

Se saker från andra perspektiv.

Se flera sidor,

av samma sak.

Där jag själv är begränsad,

kan jag få hjälp

att se så mycket högre, djupare och bredare...!

 

Det är viktigt att mitt i allt,

hitta lugnet, stillheten och ro.

Att inte bara rusa vidare utan lyssna inåt.

 

Den Helige Ande

har lovat att ge oss råd, vishet

och att vara vår inspiration,

Tillsammans

med min personlighet,

den jag är...

kan jag sen ge och hitta uttryck,

åt och till det

jag vill förmedla.

 

Myrorna och liknande ställen, är trevliga affärer, tycker jag... Man kan hitta precis allt möjligt där och man vet aldrig, vad som kan dyka upp...

Det bästa sättet att göra fynd, är att gå in där, lite då och då och råka vara där, precis det ögonblicket då det unika fyndet dyker upp. Saken eller klädesplagget, du kanske inte ens visste att det fanns, men som precis motsvarar dina önskningar... t.o.m omedvetna önskningar... Gammalt eller nytt... Dyrt eller billigt... Märkesvara, hantverk eller dussinvara...

En del tycker att man släpar hem onödiga ting, medan jag kan vara glad för att ha gjort ett riktigt kap! Om jag sen tröttnar på det, är det bara att lämna in saken eller plagget igen, så någon annan kan hitta en skatt och göra ett fynd där nästa gång...

Härom dagen hittade jag en tavla där, som jag tycker mycket om. Några åsnor utanför ett fyrkantigt hus i ett kargt landskap. Några höns och en person syns också i bilden.

Tavlan hade det enorma priset av 60kr, helt överkomligt för min kassa! Signatur saknas, i allfall synlig...Kanske kan jag hitta någon signatur bakom ramen, om jag någon gång tar i sär den, men det viktiga var inte det ev värdet av tavlan, eller att den skulle vara målad av någon känd konstnär.

 

 

Värdet ligger i vad jag ser och känner i tavlan. Min tolkning av det jag ser och vad det betyder för mig.

Det jag har läst inom etnologi, konst, historia eller design t.ex har lärt mig att "man ska ha den konst som man tycker om"... Visst, ibland kan det vara svårt om man fastnar för något dyrt som kanske kostar tusentals kronor, men då kanske det går att hitta en kopia, eller ett tryck av målningen.

Det som är viktigt i alla fall, är att man inte väljer en målning, teckning skulptur bara för värdets skull. Det kan i så fall vara en penning placering, men det ger dig ingen upplevelse, tanke eller känsla som bär dig vidare....

Åsnorna för mina tankar till åsninnans fåle. Den åsna som Jesus valde att rida in på, i Jerusalem, vid påsken. Han valde inte den stora, ståtliga, starka hästen, utan en ung åsna. Ett djur som användes av den vanliga människan,till att bära saker eller människor i vardagen, mitt i arbetet, mitt i det vanliga slitet och livet...

Han satte sig inte högt över andra människor, utan i jämnhöjd. Min häst är väldigt hög och sitter jag på henne, tittar jag ner på folk, som jag möter... Jesus ville se människor han mötte i ögonen, inte se ner på dem.Han ville vara i samma nivå som oss...

Jag var på en konstutställning förra veckan.

Utställningens namn var "Kluriga kajor och andra keramiska karaktärer". Den var till minne av konstnären Marianne Grandien. Hon var konstkeramiker.

Utställningen bestod främst av skulpturer av keramik eller brons.

Det var fåglar av olika sorter: kajor, kråkor, skarvar, pingviner, ugglor, örnar och korpar. Det fanns även fisk, fladdermöss, råttor och orm.

Plus en mängd katter, både stora och små och i porträttsamlingar med skiftande uttryck och små variationer....

 

Det jag framför allt fastnade för, är de mänskliga dragen och uttrycken de gestaltar. De är funderande, nyfikna, glada, vaktande, kaxiga, vaksamma, arga, stolta, sorgsna, rädda, vilsna osv.

Jag kunde identifiera mig med dem, känna mina egna känslor, min osäkerhet, sorgsenhet eller glädje i de miner och kroppsspråk de visar.

Djur får ofta mänskliga drag och känslor och gränsen för vad vi ser i dem och vad de egentligen känner är nog hårfin även om orden saknas...Jag tror att de flesta som har levt ihop med djur och lärt känna olika individer av alla möjliga arter anser att de har känslor och dessutom känner väldigt mycket...

 

När jag umgås med mina eller andras djur blir jag ofta förundrad över hur mycket Skaparen har lagt ner i var och en...Kärleken som kan svämma över i en liten hund... Styrkan och kraften i en stor häst, som ändå kan visa både ömhet och glädje....Katten som förmedlar värme genom att stryka sig mot en eller jama på ett alldeles speciellt sätt... Även det lilla marsvinet kan vara full av lycka och hoppa runt....

Jag kan se Guds storhet i det skapade

I helgen var jag på Ulla Fries utställning Skulptur och grafik i Bror Hjorts Hus. Den bestod av grafiska blad främst kopparstick och skulpturer av brons.Hennes tema är främst djur,natur och växtlighet. Titlar som Flugor, Larver, Tång,Kokosnöt och valnöt, Kronärtskockor visar helt verklighetstrogna bilder.

De är så detaljrika att man känner inom sig själv hur det känns att ta på dem...!

Andra bilder består av påhittade djur och växter tex Jordmodem där rötterna till växten har en ganska oväntad avslutning. Snabeldjur påminner bla. om myrslok men har ögon som får mig att undra vad de egentligen tänker och känner.

I bronsskulpturen Filosofen ser man både en flygande hund och grekiska filosofer. Humorn finns där men också ett djup med ibland ett oväntat innehåll.Livet som består av både glädje och sorg,allt ifrån det unga barnet till åldrandet. Linjerna som förändras men också fascinerar i ett vissnande löv.

Att kunna förmedla en känsla genom att avbilda något så likt det verkliga, eller genom att få bilden att mer likna en dröm ger en bredd till upplevelsen av det man ser.

Idag var jag på en utställning: Död och uppståndelse,ikoner av Lisa Mäkelä.

I presentationen berättar hon att Ikonmåleri fanns redan i urkyrkan,de äldsta målades på 400talet. När den kristna kyrkan delades i en östlig och en västlig tradition blev ikonmåleri något som främst förekom i den ortodoxa (östliga) kyrkan.Från mitten av 1900-talet har även den lutherska kyrkan intresserat sig för den typ av predikan som ikonen är. En predikan som alltid måste bestå av både ord och bild. Utan text vore ikonen bara en bild, inte en ikon.

Det var många ikoner. De föreställer Kristus, Maria-Gudsmodern, Änglar, människor ur Bibeln, helgon. De är både från bibelns berättelser,legender och enligt tradition.

Någon jag tyckte speciellt om var Ömhetens Gudsmoder som visar den stora ömheten som finns mellan Gudsmodern och hennes son.Det är hennes älskade son...

Det är spännande att det är en tradition som pågått så länge och som har betytt så mycket för så många människor. Viljan att måla en större verklighet och förmedla livet och kraften genom bilden och berättelsen bakom.

Jag skulle själv vilja måla mera och hitta bilder för att kunna uttrycka min tro.Bilden kan förmedla andra saker där orden inte räcker till. Bild och ord tillsammans kan ge en större helhet än endast ord.