FÖRUNDRAN
Vårtiden innebär inte bara förväntningar,
utan är också förundrans tid...
Våren innebär
många sköna promenader.
Jag är ofta ute och går
med den lilla hunden,
kort som långt
i både skog och åkermark.
Jag tycker om
att vara ute i naturen
speciellt den här tiden,
då det blir ljusare och varmare
för varje dag.
Det växer och gror.
Allt förändras från dag till dag...
Gräset blir längre.
Tussilagon dyker upp i dikesrenen.
Blåsippor börjar blygt titta fram
under blad och växtlighet.
Man kan t.o.m redan ana
vitsippornas frammarsch...
Det kryper i marken,
myror och insekter börjar sakta vakna
och förbereda sig för
varmare tider
och kommande generationer...
När den lilla hunden
stannar och luktar,
då han drar in några spännade dofter
eller nosar på någon speciell fläck,
betraktar jag gärna noga
någon liten detalj
i skapelsen...
Kanske en blomma
eller ett litet blad.
Trädstammens linjer
i barkens mönster...
En koltrast framhoppande
och letande efter mat på marken...
Och jag förundras
över det perfekta,
det i allt genomtänkta
in i minsta linje,
in i minsta detalj...
Variationsrikedomen
som visar sig,
trots mängden
av linjer och detaljer.
Alltid ordning,
aldrig lämnad kaos...
Hur vackert allting är...
Det perfekta samspelet,
skönheten och harmonin
i färger och mönster.
Det blir aldrig tråkigt,
aldrig enahanda.
Jag kan hela tiden
hitta nya små detaljer
att titta på
och att försjunka in i....
Det är exakthet
och precision
in i minsta cell.
Jag uppfylls av förundran
över Skaparen
och Hans skapelse!
Att jag får vara en del av detta,
en del av Hans genomtänkta
skapelseplan....
Inget
är lämnat åt slumpen....
Ingen
är utan mening...
