GRANEN
Härom dagen fick den stora granen
på vår gård sluta sitt liv.
Jag har följt dess liv de senaste 24 åren,
sen jag köpte min lägenhet och flyttade hit.
När jag kom hit
var den liten, sned och vind.
Den var på tillväxt...
En "stor, riktig julgran"
hämtades varje advent
och ställdes bredvid den lille,
för att bära alla julljusen.
Inte nog med att vår gran
var liten och sned.
Ett år blev toppen
uppäten...
kanske av ett rådjur.
Nu fick den två toppar
istället för en...
Men åren gick
och den lilla granen
växte för varje år.
Den blev större och större
och så var det dags för den en dag,
att själv få vara ljusbärare!
Förmodligen
en stolt dag för granen.
Den hade ju både ansetts
att vara för liten,
för sned, för vind och för ful....
Åren gick och granen växte och växte.
Nu sa ingen att den var för liten...
Det som var snett eller ansågs för fel,
syntes inte längre.
Man såg bara en stor och mäktig gran...
De sista åren
lyckades man inte ens få upp julljusen
på den högre delen av granen.
Stegen räckte ej upp...
Det fick räcka med att dekorera
drygt halva granen.
Det började frågas efter en mindre gran.
Och så kom den sista dagen...
Jag vet inte var granars liv tar vägen,
men jag är säker på
att granen får ett mycket gott slutord
för lång och trogen tjänst...
För att den inte gav upp,
fast livet var hårt mot den...
Så här kan livet vara
för oss också...
Vi är obetydliga,
har gott om fel och brister...
Folk kanske ser ner på oss.
Vår önskan om specialtet;
att vår topp ska gå rakt upp,
och vi bli specialister
kanske går om intet.
Istället får vi bredda oss
och bli kunniga på lite av varje,
men inte berömda för något...
Man får fortsätta år efter år...
En dag
kanske vi anses ta för stor plats.
Någon annan efterfrågas
och ska ta vid istället...
Vår tid är slut...
Men Herren ser om vi har varit trogna.
Om vi fortsatt trots vägen tidvis varit svår...
Att vi inte har gett upp...
Att vi har vågat lita på
att Herren själv,
har varit med oss hela vägen!
