Jag har inte skrivit så ofta de sista månaderna,
har inte berättat mycket av allt det som hänt...
Troligen kommer jag berätta mer vartefter
men så mycket kan jag säga,
att jag varit med om en svår olycka
och legat på sjukhus och rehab avdelning
i cirka 6,5 veckor...
En ryggoperation och en armoperation,
(som gör det lite svårt att skriva med båda händerna bl.a.)
Det är veckor av många erfarenheter...
men jag tänker börja mitt i...
Berätta det som hänt det senaste dygnet.
Mitt tillstånd gör att jag har hemtjänst
2gånger per dag, morgon och kväll
och ett rehabteam 3 gånger i veckan i 6 veckor.
Min lilla hund har "egen personal"
som går ut med honom
och efter de varit på promenad
fick min röda katt Rickard Sus komma ut från badrummet
för att umgås med oss andra, jag och lilla hunden
under ordnade former...
Den lilla hunden har nämligen svårt att lämna sin röda storebror i fred...
Han sitter gärna ovanpå och tuggar lite på honom,
inte så hårt men lite i alla fall...
Det gick dock bra och katten satt och tittade ut genom fönstret m.m
medan den lilla hunden sen hellre ägnade sig åt hemtjänstpersonalen.
Han tror nog att alla kommer för hans skull!
Tjejen som var en ny
och som jag ej träffat tidigare,
som vanligt...
var trevlig och gjorde det hon skulle.
Sen gick hon sin väg.
En dryg timme senare kommer en av "hundpersonalen".
Det är dags för sista promenaden.
På vägen upp till mig har hon träffat en man med en katt i famnen,
men hon känner inte igen, varken mannen eller katten.
Min katt har hon bara sett någon gång.
Jag tror att det är någon av grannarna som skaffat katt...
Kvällen går sen och jag undrar
var katten Rickard Sus
har tagit vägen...
Han kryper gärna ner och in någonstans.
Jag plockar fram lite god mjuk, kattmat
för att locka fram honom.
Det brukar alltid ge resultat,
men inte denna gång...
Jag går ut i trappuppgången
för att se om han finns där,
men ingen katt.
Sen ställer jag kattmaten i vardagsrummet
och hoppas han ska krypa fram under natten.
Öppnar varje garderob och skåp ifall han krypit in av misstag...
Somnar sent,sent omsider, så orolig...
Ingen katt har dykt upp på morgonen...
Rickard Sus har varit innekatt i närmare 10år
och jag är riktigt orolig.
Han känner ej till omgivningarna.
Han kan inte hitta hem...
Det visar sig att han som bar katten i famnen hade hittat den i trappan
och bara släppt ut den...
Det kör många bilar utanför mig.
De har ökat farten sista året då många nya, unga har flyttat in.
Rickard kan ingenting om bilar eller trafik...
Jag har varit med om mycket den sista tiden.
Jag har brutit ryggen och jag har brutit armen.
Jag har varit tvungen att ge bort min häst av olika anledningar;
min älskade stora häst, som jag har kämpat så med under alla år.
Nu tror jag, att även min älskade lilla katt har försvunnit för gott...
Förtvivlad... Det är bara för mycket...
Vänner hjälper till att leta runt omkring.
Jag och min rehabpersonal går försiktigt i terrängen
vilket är ovant och gör att kroppen värker...
Telefonsamtal till polis och Ultuna...
Lappar sätts upp och kattmat ställs fram.
Men ingen katt syns till...
Till slut lägger jag mig på sängen,
inser att jag har ingen kontroll.
Nu får du ta över Gud...
Jag ber om din hjälp och lämnar över allt till dig...
Du har makten ...
Jag kan bara välja att tro,
att Du har kontrollen oavsett vad som händer.
Det onda kommer aldrig från dig,
men du kan använda allt som händer
till att genomföra din vilja...
Jag börjar sen leta bilder för att sätta in på Facebook.
Någon kan ju ha sett honom...
Då ringer det på dörren...
Känner mig så trött, och har så ont
att jag inte orkar sätta på korsetten
jag måste använda då jag går upp..
Men personen ger sig inte,
det ringer och ringer,
så till slut går jag upp...
När jag öppnar står en granne med barn,
med Rickard Sus i famnen!
Upphittad vid ett av våra hus,
trots att så många letat runt omkring...
Jag gråter av lycka...!
Jag tror att Gud vet,
vad gränsen går för vad vi orkar med...
Han hör vårt rop och våra böner...
Han lämnar oss aldrig.
